• Marina Ekdal

Vart faen ska man bo?



2016 köpte jag en tvåa i centrala Märsta men har ännu inte flyttat in. Jag har inte ens packat upp alla lådor ännu. Jag skulle ju bara bo här tillfälligt. Men så går tiden, lådorna står fortfarande ouppackade om än i källarförrådet. Tills nu har siktet varit inställt på närmare stan. I den här delen av världen ses nämligen bostaden oftast i termer av investering – läget, läget, läget. Indirekt menar man då att det alltid är en bra affär att köpa bostad i stan – att priserna stiger över tid alldeles oavsett. Men för varje gång jag tvingats in uppskattar jag Märsta lite mer. Hur kul är det med köer oavsett bil eller allmänna kommunikationer, hur kul är det att betala 60 kr om dagen i tullavgifter och därtill 100 kr för att parkera, hur kul är det att ge 25 procent mer för lunchen. Och därtill 1 000 procent mer för bostaden om så räcker. Till det skitig luft, stress och risk för att bli påkörd av cykelburna och sparkstöttingar.

Är verkligen bostaden endast en fråga om investering, någonstans måste man ju bo. Och tanken slår mig plötsligt att det inte var särskilt längesedan innerstaden var fylld med Stockholms allra fattigaste, i dåliga och dragiga bostäder utan värme, vatten och sanitet. Med innergårdar som stank och vägglöss på var mans tapet. Det krävs ingen rocket science för att förstå att med ökad fattigdom och ökade klyftor i samhället följer fler lycksökare, fler hemlösa, ockerhyror och trångboddhet.

Hur faen vill man egentligen bo? Hoppsan, vilken fråga. Det har jag egentligen aldrig reflekterat över. Jag har helt förlorat mig i andra saker av betydelse, investeringar. Men vad är viktigare än att trivas där man bor. Och med vetskap om vad man behöver kanske den ingången är mycket rimligare och enklare att uppfylla. Och nu gör ju den digitala utvecklingen det möjligt för ännu fler att faktiskt välja. Om man vågar gå sin egen väg utan att lyssna för mycket på dessa urtråkiga spekulerare och förståsigpåare. Only the dead fish follow the stream.

På min bucketlist står drömmar om öppna landskap, sjöar och hav, kreativ arkitektur, funktionellt, personligt, generösa uterum, klimatsmart. Listan synes plötsligt oändlig. Om det sedan är hus eller lägenhet, stuga eller gård är av mindre betydelse. Ett vet jag. Jag vill inte bo i likriktade nybyggda flerfamiljshus oavsett hyresrätt eller bostadsrätt. Jag som inte har lokalsinne kommer aldrig hitta hem. Och risken är stor att jag aldrig kommer heja igenkännande på en enda granne då alla förmodligen ser alla likadana ut. Jag vill bo personligt, något som bara är mitt. Tanken växer om ett Attefallhus i lösvirke men vid närmare eftertanke kanske det blir lite för trångt med två katter. Särskilt om vintern. Frågan återstår bland ouppackade flyttkartonger. Hur faen ska man bo.

Tills idag. En Polebarn! Jag är helt exalterad. Jag ska leta en gammal lada med taket på svaj och silo. Jag ska riva allt inuti och bara behålla det yttre skalet samt bjälkar och det som visar att det trots allt varit en lada. Jag ska behålla de stora dörrarna och luckan man fäller ut för att baxa in höet. Och jag ska inreda mitt hem precis så som jag vill ha det. Ett enda rum med rum i rummet. En stor täljstensugn med tjock skorsten ska eldas med pellets och räcker som värmekälla. Isolerglas, isolering av golv, väggar och tak blir det mest kostsamma. Garanterat ett bygge ingen annan har som blir mitt till en relativt billig penning för jag kan göra ganska mycket själv inbillar jag mig. Kanske blir det inte lika attraktivt att bo i smeten när möjligheterna att göra egna val blir allt fler, infrastrukturen allt bättre och alternativen än så länge prisvärda.

Only the dead fish follow the stream.

Hitta din lada och fråga oss om du behöver hjälp och inspiration. Vi är kreativ, tillräckligt lösningsfokuserade och galna för att se alla möjligheter. MARINA Fastighetstjänst.




© 2019 Marina Fastighetstjänst AB

  • Facebook Social Icon
  • LinkedIn Social Icon
Logo_Horizontal_AI_inverted.png